MEr information
Vi behöver inte vänta tills det finns en diagnos eller ett missbruk !
Det går att hjälpa INNAN det går så långt. Genom ESMH kan barnet/ungdomen få verktyg att lära känna sig själv, sitt autentiska jag. Idag är det så många i den målgruppen som mår dåligt, och det viktigaste av allt är att få rätt hjälp till att bygga upp sin självkänsla och lära sig självkännedom innan alla symtom övergår till handling.
Många ungdomar (en del idag vuxna) som jag haft kontakt med säger alla samma sak:
”Hade jag fått hjälp att förstå och hantera mina känslor i tidig skolålder hade mycket av det som hänt kunnat undvikas”
Idag finns det forskning på hur vi på ett positivt sätt påverkas av interaktioner med hästar. Läs mer Heartmath institute
Ute i Europa har man sedan länge använt hästen i olika sociala/behandlings arbeten. Det finns t ex utvärderingar gjorda i Spanien i början av 70-talet.
Vi har Catharina Carlsson som är doktorand i socialt arbete vid Linnéuniversitetet och först i Sverige med att forska om hästars potential för målgruppen: ungdomar som har ätstörnings- eller självskadeproblematik.
Symtom på dåligt mående kan ju ta sig uttryck på många sätt, olika självdestruktiva beteenden så som att använda droger, att skära sig eller gå in i kriminalitet m.m
Redan när vi i hemmet eller skolan ser att barnet visar avvikande beteenden och tidiga symtom t ex att distansiera sig, sömnsvårigheter, sängvätning, minskad mat lust. Det kan visa sig på många olika sätt. Att det sociala samspelet inte fungerar, eller att eleven har svårt att ”följa” med i undervisning, eller i vardags situationer som ingår i en vanlig skoldag.
Då borde vi se behovet och agera istället för att utreda. Det går fort när barnen kommer in i den negativa spiralen, den tiden är dyrbar och borde användas till att tillgodose behoven hos barnen istället för att utreda dem!
Idag finns så många olika alternativa metoder och behandlingar som kan förhindra eller åtminstone minska risken för ett dåligt mående med allvarliga konsekvenser. Och på så sätt undvika medicinering som enligt många ungdomar är inkörsporten till drogmissbruk.
- Kia Hildén 2018
Referens Kia Bäckström
Min dotter Josefin var fosterbarn hos Kia på gård utanför Åkersberga Åsättra ca 2½ år efter en mycket svår och traumatisk uppväxt. Efter Josefins andra självmordsförsök blev hon familjehemsplacerad hos Kia. Det blev min dotters räddning!
Dom hade i familjehemmet sex egna barn där av också stor erfarenhet, av både barn, uppfostran, olika individer.
Kia är oerhört engagerad, kärleksfull och stöttande samtidigt som hon är drivande, positiv tålmodig!
Josefin fick successivt ta mer ansvar, dvs. komma in i deras ”normala” familjerutiner. Allt från att kunna/orka borsta håret, hämta mjölk, bygga hönshus m.m Hästarna har varit ett stort intresse sedan sju-års ålder. Det genomstrålade fort att hon mådde mycket bättre och pratade mycket om vad Kia och hon gjorde med Hästarna !
Josefin fick göra/lära sig väldigt mycket, vilket stärkte hennes självkänsla och dåliga självförtroende.
Kia har även tagit med Josefin senare år, då hon fått vara medhjälpare med Kia två somrar på Gotland för Familjejouren och tagit hand om flickor som mår dåligt.
Jag vill därför ge Kia mina absolut bästa rekommendationer och kan inte tro att det finns någon bättre person för detta uppdrag.
Med vänlig hälsning,
Jeanette Ekman
MIN BIOGRAFI
Jag är född i mitten på 60-talet och växte upp i en förort till Stockholm. Jag är yngst av fyra systrar.
Det första starka minnet jag har är från när jag är tre år, jag är klädd för att gå ut och leka, men istället får jag gå fram och tillbaka i våran långa hall, en gång till, och en gång till, och så ännu en gång…..
Min mamma, pappa och faster står och iakttar mig och alla är överens om vad de ser, att jag haltar. Efter det drog det igång, många och täta sjukhusbesök.
Sen började det, -”du får inte!, du kan inte!, du ska inte!
Jag fick något som kallas för ”Perthes sjukdom” när jag var tre år och på den tiden skulle man ”hållas i stillhet”. Man vet fortfarande inte varför denna sjukdom uppstår men det som händer är att blod tillförseln till lårbenshuvudet blir otillräcklig och vävnaden dör. Det tar ca 3-4 år att läka ut men då har ”höftkulan” ofta blivit deformerad så att man senare i livet behöver sätta in en protes.
Det här gjorde att jag blev ganska ensam och lekte istället med alla olika djur som fanns i min omgivning, små ”sällskapsdjur” som köptes in till familjen och grannars hundar och katter o s v.
När jag som sjuåring första gången fick följa med mina systrar till stallet och rida på en ponny kände jag mig stark och ”normal”. Jag kunde helt plötsligt röra mig lika fort och göra samma saker som de andra barnen! Med hjälp av HÄSTEN !
Hästarna hade en enorm inverkan på mig och har sedan dess haft en stor plats i mitt liv!
Vi hade turen att genom olika kontakter komma till mindre privatägda stall där fick jag möjlighet att väldigt fritt, och efter egen förmåga och fantasi, hantera (borsta, leda, rida, köra m.m) och utvecklas tillsammans med olika hästar av olika raser och åldrar. Utan att vara utsatt för hierarkin bland ”häst tjejer” som tyvärr fortfarande finns på vissa ridskolor, och som naturligtvis inte främjar den individuella personliga utvecklingen.
Min tid som jag ändå spenderade på den kommunala ridskolan var för mig positiv då jag blev ”skötare” på en ponny som såldes, och vips så blev jag ”privathästskötare” !!
Vilket innebar att jag automatiskt blev lämnad utanför detta ”spel” som pågick mellan ”hästtjejerna” i stallet.
Efter sex år började jag söka en annan form av hästverksamhet där jag kunde utveckla min kunskap, (det skulle ta många år innan jag hittade vad jag sökte). Mitt i allt detta (10-12 års åldern) började jag följa med en vän till mina föräldrar som var sjukgymnast och arbetade sommartid med ridläger för psykiskt och fysiskt handikappade. För mig handlade det bara om att fick jag chansen att vara där det fanns hästar så tog jag den !
Alla mina veckopengar och senare sommarjobbspengar gick till häst aktiviteter
Jag är en praktisk person, och valde att börja arbeta efter nionde klass. Mitt första jobb var som barnflicka hos en familj som hade tre barn (3-7 år), köttdjur (får och nöt), uppfödning av svenskahalvblods hästar, några travhästar och veterinär mottagning hemma på gården.
De åren formade mig och kom att betyda mer för mig än jag förstod då. Den supporten och stöttningen de gav mig gjorde att jag verkligen kunde växa som individ och utveckla min känsla för hästar ännu mer genom att få förtroendet att jobba med deras hästar. Red in min första häst, lärde mig att köra in travhästar.
Den röda tråden som alltid funnits när jag ser tillbaka på det jag jobbat med är barn-hästar-hundar.
Jämnåriga kompisar började också be mig om hjälp med sina hästar när problem upp stod, -”han vill inte lämna stallet”, -”min häst bara sticker”, o s v.
Jag tackade tacksamt ja, dessa hästar lärde mig så mycket !
Utbildade mig till instruktör på brukshundklubben, men kände att det var inte min grej, det måste vara mer än så här …. Började också där att hjälpa människor som kom till mig med sina ”hund problem”. Vid den tiden hade jag börjat få problem med ryggen, p g a Perthes sjukdom hade det blivit ca fyra cm längd skillnad på mina ben. Det bestämdes att chansen till ett lyckat operations resultat var att förkorta i stället för att förlänga, sagt och gjort , jag var arton år och hoppade på kryckor från maj-aug. Min pojkvän på den tiden körde mc och mina föräldrar var inte så glada när jag tog kryckorna under armen och svängde mitt nyopererade ben över mc´n.
Jag gick kurser i hundars beteende för bl.a Anders Hallgren (hund psykolog), hade på den tiden två belgiska vallhundar var av den ena var en omplacerings hund som haft det lite jobbigt som jag tränade och sedan kunde placera ut i ett varaktigt hem. Den andra placerade jag ut till en familj (där han levde ett lyckligt liv tills han dog) då jag fick erbjudande om att åka till USA och jobba med ”showdogs”.
Jag blev en jäkel på att trimma hundar men resten av den ”hundvärlden” ville jag nog helst glömma!
Har alltid tyckt om att läsa (utom i grundskolan) och läste allt jag kom över om hästens beteende.
1987 föddes min första dotter. I dop present av sina gudföräldrar (som hade travhästar) fick hon (indirekt jag) ett travsto, ett och ett halvt år gammal knappt inkörd och stegrade sig när man körde henne och bad henne svänga!
Kul! ( eller inte …) GRATTIS!
Det var min andra travhäst, den första högg på allt som rörde sig och ville över huvud taget inte gå framför vagn !
Jag tog B-tränar licens och fick så småningom ordning på båda två, den ena tog som bäst 3:e placering på Solvalla.
De båda lärde mig massor.
Jag har gått många kurser under årens lopp för olika tränare, b l a Lotta Månsson, Leslie Desmond, Curt Pate, Bent Branderup och Patrick Allori. Jag är en riktig föreläsnings ”nörd” också!
Kan alltid lära sig någonting av alla! Man lär sig även vad man inte tycker om!
1988 startade jag egen firma med hund trim samt började mer professionellt hjälpa människor med hund, -häst ”problem” att hitta en kommunikation med sitt djur, och skapa en förståelse.
Separerade från pappan till min dotter.
Mera hästar….. Flera hundar……
Jag trimmade hundar och tränade mina travhästar, gick en utbildning inom hovslageri så att jag kunde börja verka och sko mina egna hästar.
Inleder en ny relation med en man som jag visste hade alkohol problem, och stannar i den relationen i fyra år och med honom får jag min andra dotter. Efter den separationen levde jag ensam i tre år. Under den tiden hyrde jag ett hus på en gård där jag levde tillsammans med mina döttrar, en katt, en kanin, två hundar, och två hästar.
Kom i kontakt med några föräldrar till barn med särskilda behov som berättade att det var svårt att hitta ett ställe där barnen kunde rida om de inte var sju år, dessa var mellan tre och sex år.
Startade därför handikappridning i liten skala. Två grupper med två barn plus föräldrar och syskon i varje grupp.
Tre år senare när jag flyttade in på ”mjölkgården” fortsatte jag något år men kände att när mina barn började skolan blev helgerna viktigare för mig att spendera tiden med dem. (Men en av pojkarna kom faktiskt tillbaka och började rida hos mig igen när han var sexton år !) Jag blev också fembarns mamma helt plötsligt !
När jag gifte mig 1995 hade jag turen att få bli ”bonus” mamma till tre jätte härliga barn. Var gift med deras pappa i 18 år, jag har fortfarande nära relation med alla barn (och barnbarn). Blev tillfrågad om jag ville vara med att starta projektet ”Arla minior” tillsammans med tre andra personer, (det ville jag förstås), det är ett sätt för Arla att marknadsföra den svenska mjölken, och ger barn mellan 6-9 år en möjlighet att se hur mjölken ”blir till”. Jobbade som ”Minior värd” i 11år, tog emot skolklasser från hela stor Stockholm och hade guidade turer på gården. Under dessa år hade vi besök av över 20.000 barn som med lärare och föräldrar kom till gården.
Under den tiden hade jag möjlighet att ta emot hästar på träning, allt ifrån travhästar för inkörning till hästar som inte fått lära sig att samspela och kommunicera på ett sunt, och för häst ägaren säkert sätt. Hade egen uppfödning av Am. Paint horse.
De flesta av mina hästar (förutom egen uppfödning) har ”hamnat” hos mig. Men en som jag köpte var en av de vackraste hästar jag mött, en svart nordsvensk hingst!
Han kastrerades innan jag fick hem honom, men jösses vilken flockledare han var!
Han utmanade mig i allt och fick mig att använda och lita på min intuition, samtidigt som jag fick använda all min fantasi för att ha en chans att vinna hans tillit och tillslut visa mig värdig att överta ledarskapet.
2001 började jag åka ut och hålla kurser i ”säker hästhantering”. Försöker få människor förstå hur de genom att ändra sitt sätt att tänka kan påverka sina känslor och beteenden som i sin tur ändrar hästens beteende.
Kom under denna tid i kontakt med människor som bad om hjälp med ”egna” problem, och ESMH började växa fram.
2006 började jag och min familj jobba som familjehem. Utbildade mig i DBT (dialektisk beteende terapi) och ART
2010 gick jag vidare till att arbeta som behandlings förälder( HVB verksamhet i hemmet) Utbildade mig i KBT (kognitiv beteende terapi ) 15p, BBIC, mindfulness och miljöterapi.
2012 bjöd jag in alla terapeuter från Barn och familjejouren, till en presentation av, och ”prova på” ESMH. Fick väldigt positiv feedback.
Bjöd också in KRIS-08 Stockholm till en presentations dag med ESMH.
Resultatet av denna långa ”resa” har blivit något som jag kallar för ESMH (emotionell spegling med häst ).
- Kia Bäckström 2012-10-22